Äntligen!

Igår fick jag ett efterlängtat besked. Jag har kommit in på utbildningen till vårdadministratör! Det var andra gången jag sökte och nu så! PANG - där satt den. Ganska exakt ett år sen jag blev uppsagd p g a arbetsbrist. Ett uppköpt företag  - ja, då spelar det ingen roll att man jobbat där i 10 år och gett allt och lite till. Tack och hej och hejdå. Jag tror jag levde i chock i ett par månader. Nu är jag förvisso inte ensam om att bli uppsagd, det händer överallt och hela tiden och människor ses bara som arbetskraft och det finns ingen empati eller nån som helst känsla för människan bakom jobbinsatsen. Det är sån enorm skillnad, från det att jag började jobba för sisådär 17 år sen.

När man träffar nya människor så är det alltid så, utan undantag - att efter man presenterat sig, så är fråga nr 2 "och vad sysslar du med då"? Har man då inget svar - ja, då transformeras man till en icke-person på nåt sätt. Jag har aldrig nånsin varit arbetslös i hela mitt liv, och trodde verkligen inte att det var så - men jo. Man mister sitt människovärde på nåt sätt, för att inte tala om förnedringen man måste utstå på AF. Hade ett privat företag funkat så, så hade det konkat för länge sen. Jag har aldrig besökt en inrättning av nåt slag där det vilar en sån känsla av uppgivenhet och slöhet som AF. De haaaasar fram som om förmiddagens projekt var att ta sig från skrivaren till kaffeautomaten. På måndag går jag dit för sista gången, och det ska bli så enormt skönt, så det är helt galet. Det är under min värdighet att ens betala p-biljett på det stället.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Människor har det svårt året om, men det märks extra mycket till jul. Människor som inte kan köpa julmat eller fixa några julklappar till sina barn. Det är förstås ett misslyckade för samhället i stort, att det i ett förhållandevis rikt land finns barn som inte får uppleva ett julfirande värt namnet. Det är nästan så att jag tappar andan när jag tänker på hur många barn som far illa på olika sätt, både under julen och annars. Men en kan förstås inte hjälpa alla, men häromdagen så åkte dottern och jag ner till Gothia Towers och lämnade en hög julklappar, som delas ut till barn i Göteborg, i samarbete med Stadsmissionen. Det kändes bra att dela med sig av det överflöd vi faktiskt lever i. Jag må vara utan jobb, men jag behöver aldrig nånsin oroa mig för att inte kunna betala räkningar, köpa mat eller julklappar eller behöva frysa. 

(bilden lånad från Gothia)